Idag har jag namnsdag, dubbelt kan man säga. Både Charlotta och Lotta. Jag är döpt till Charlotta men har kallats Lotta sen jag var bebis. Jag tyckte inte särskilt mycket om namnet Lotta när jag var liten och ville så gärna att alla skulle tilltala mig med Charlotta men det var ingen som gjorde det. Det gjordes några tappra försök av några men det glömdes snabbt bort och Lotta var på tapeten igen. Nu tycker jag om det, Lotta är ju jag och skulle aldrig vilja byta. Men det lustiga är att när jag presenterar mig för nya människor eller ringer samtal till tex läkare, tandläkare, taxi eller vad det nu kan vara så presenterar jag mig alltid som Charlotta. Jag vet inte varför jag gör det, alltid. Jag säger aldrig Lotta fast det är det jag heter. Charlotta har nästan blivit som ett mellannamn åt mig. Jag har inget emot om nån säger Charlotta åt mig, det kan bara ta en stund innan jag reagerar bara ;-)
En annan grej jag inte förstår är att när folk ska säga Charlotta till mig så blir det Charlott. De glömmer nästan uteslutande det lilla a:et på slutet. Jag har många gånger påpekat det lilla a:et men nästa gång personen ska säga mitt namn så blir det Charlott igen. Vad är problemet? Hade jag hetat Charlotte så är det ett e på slutet, inte ett a. Nå, idag orkar jag inte påpeka det längre. Jag har gett upp ;-)
Så grattis alla Charlottor och Lottor där ute!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar